Något organiserat brandskydd förekom ej på den skånska landsbygden förrän mot slutet av 1800-talet. På många platser organiserades då så kallade frivilliga brandkårer. Bland de första på Skånes landsbygd, där en dylik startades, var i Marieholm. På ett livligt besökt sammanträde på gästgivaregården i november 1894 bildades "Friwilliga brandkåren för Marieholm med omnejd". Den var till en början av ren föreningskaraktär med stadgar, styrelse, medlemsavgift osv. Den omhuldades och gynnades av Marieholmsborna på alla sätt. Brandkåren hade nöjestillställningar av olika slag för att få pengar i kassan till anförskaffning av materiel. Redskapen under de första åren var rätt primitiva, men antalet "brandmän" var många. Den första stamrullan upptar hela 78 namn. Den obligatoriska brandövningsdagen under de första åren var alltid annandag påsk.
Brandkåren fick av Reslövs församling till sitt förfogande en spruta som var handdriven och försedd med bassäng i form av en fyrkantig låda som skulle fyllas med vatten. Genom en langarkedja från någon vattentäkt kunde man så fylla bassängen med vatten. Var avståndet för långt fylldes mjölkkannor med vatten och forslades med häst och vagn till sprutan. Ute på gårdarna skulle det stå mjölkkannor med vatten i den händelse eldsvåda skulle uppstå. Vid sekelskiftet inköpte brandkåren ett antal kasserade mjölkkannor från mejeriet i Eslöv. Dessa målades gröna med ett rött "M" på. Kannorna placerades vattenfyllda på träbord utmed Saxån. Av okynne kunde det hända att pojkar knuffade ner kannorna i ån. Metoden var därför ej den allra bästa.
Något spruthus fanns inte utan man hyrde in materialet på en gård i Marieholm. Först år 1907 byggdes ett spruthus då brandkåren hade köpt en hästkörd spruta. En enkel träbyggnad byggdes intill nuvarande järnvägsövergången på Kvarngatan. Kostnaden för byggnaden var 345 kr och för sprutan 1300 kr. Nästa steg i utvecklingen blev köpet av den fösta motorsprutan år 1917. Sprutan var hästkörd och gav 600 minutliter och kostade 5500 kr. Den tidigare omtalade träbyggnaden försågs med ett slangtorn 1923. Reslövs kommun och enskilda bekostade arbetet. Cigarrfabrikören Eskilson, som hade sin rörelse på nuvarande Kvarngatan, brukade ställa sin häst till förfogande. Men i början av 1920-talet blev sprutan bogserad efter en automobil, som tillhörde slaktaremästare A. Pettersson. Han drev slakteri i hörnet Lagmansgatan/Ringvägen.
1932 köptes det en egen bil för 500 kr, som byggdes om till utryckningsvagn för 292 kr. Samma år skaffades en bättre motorspruta av märket "Albin" med en kapacitet av 1000 minutliter för 4700 kr. Utrustningen moderniserades också med nya rockar, hjälmar m.m. Ny tyfonanläggning av market "Kockums" köptes. Den ersatte den äldre handdrivna larmanordningen som i sin tur kom i stället för "signalhornen", som var placerade lite varstans i socknen. Hela anskaffningsprojektet kunde genomföras tack vare ett räntefritt lån från "Häradsbolaget".
Släckningsavtal upprättades med Östra Karaby och Virke kommuner. Vid denna tidpunkt erhölls ett anslag från Marieholms municipalsamhälle på 500 kr, Reslövs kommun 300 kr och Östra Karaby och Virke vardera 100 kr. Brandstodsbolaget bidrog med 200 kr. Årsanslagen blev därigenom sammanlagt 1200 kr. Moderniseringen fortsatte. 1936 skaffades en ny utryckningsbil som kostade 4000 kr. Sprutkapaciteten ökade genom en ny "Albin" spruta, som gav hela 2000 minutliter. Då den gamla enkla träbyggnaden ansågs vara otidsenlig som brandstation lät Reslövs kommun uppföra en ny brandstation på samma tomt där man år 1935 uppfört ett kommunhus. Ytterligare en brandbil anskaffades innan brandkårens 50-års jubileum år 1945.
Den äldsta brandbilen byttes ut 1950 mot en av märket Dodge. En jeep ingick också i utrustningen. För att få plats med allt material skedde en tillbyggnad av brandstationen, vilken var färdig att invigas strax efter kommunsammanslagningen 1952. Brandkåren arbetade fortfarande på frivillig basis. Reslövs och sedan Marieholms kommun bidrog med diverse anslag och i övrigt fick man in medel bland annat genom de populära brandkårsfesterna, som samhällets invånare flitigt besökte. Kåren fick också möjligheter att från 1950-talets mitt betala ut ett blygsamt arvode till kårens aktiva medlemmar. Tio år senare väcktes frågan om en form av borgarbrandkår. Frivilligheten skulle upphöra och arvoden samt jourtjänst skulle upprättas. Så blev också fallet och efter andra kommunsammanslagningen 1971 övertog Eslövs kommun bestämmanderätten över brandkåren. Utrustningen sågs över och bland annat fick avdelningen i Marieholm nya kommunikationssystem. Under senare tid, när detta skrivs, har brandväsendet livligt diskuterats i kommunens större orter. Låt oss behålla brandkåren i Marieholm, som har funnits här i över 100 år till skydd för samhället och dess invånare. 1997 lades brandkåren ner enligt kommunalt beslut. Nu har en frivillig brandkår bildats för att fortsätta verksamheten med stöd av Marieholms byaförening.