Från Omkretsen. 21 april 2005 Sydsvenskan TEXT: Björn Sjö

Yllefabriken i Marieholm läggs ner

De 46 anställda erbjuds jobb på fabrikerna i Borås och Kinna, men de flesta är djupt rotade i skånska Marieholm.

MARIEHOLM. Marieholms Yllefabrik utanför Eslöv läggs ner. En epok går i graven, fabriken har producerat tyg i över hundra år, sedan 1898. - Konkurrensen från lågprisländerna knäckte oss, suckar platschefen Nils Haglund och tittar ut över Marieholm från sammanträdesrummet på fjärde våningen. Han är 64 år, har jobbat här i 40 år och skulle ändå gå i pension nu. Han minns storhetstiden på 70-talet, när fabriken sysselsatte över 300 personer.

I går hade han den tunga plikten att informera de kvarvarande 46 anställda att fabriken stänger. - Troligen vid årsskiftet, vi börjar MBL-förhandla på måndag. Vi ska avveckla snyggt och långsamt, lovar Nils Haglund. Marieholms Yllefabrik, även kallad Marifa, lyckades överleva de hårda åren när det mesta inom svensk teko lämnade landet. Yllefabriken satsade på uniformstyger och andra nischprodukter i höga kvaliteter. Maskinparken förnyades i takt med tidens krav. De sista åren har fabriken kunnat skryta med att vara norra Europas sista kompletta textilenhet. - Men de två senaste åren har orderingången minskat. Och utan order kan man inte köra hur länge som helst, konstaterar Nils Haglund. Fabriken ingår sedan slutet av 60-talet i Almedahlskoncernen. Koncernen har fabriker i Borås och Kinna, som satsat på avancerade textilprodukter som airbags till bilar och mörkläggningsgardiner. - Vi erbjuder vår personal att flytta dit upp. Några verkar positiva, säger Nils Haglund. Men de flesta är djupt rotade i Marieholm. Industrifackets ombud Göran Nihlén visar Sydsvenskan runt i fabriken.

På avsyningsavdelningen träffar vi en av många veteraner. - Jag kom hit när jag var sexton. För fyrtio år sedan, berättar Eva Persson. Hon har jobbat på samma avdelning i alla år. Och har ingen aning om vad hon nu ska hitta på. - Men jag skulle gärna stå i en tygaffär. Inne i nästa avdelning håller 29-åriga Ann-Helen Gutkind koll på varpmaskinen som matats med 4 500 tunna trådar. - Jag har varit här i tio år i april. Det här var första jobbet efter skolan. Nära och bra, säger Ann-Helen Gutkind och antar att det nu blir till att läsa vidare på komvux. Inne i fabrikens hjärta, väveriet, dånar maskinerna. En handfull vävare sköter ett hav av vävstolar. Tillverkningen verkar dundrande rationell. Tyvärr har lönerna ändå inte hängt med, påpekar fackets Göran Nihlén. - Så är det i krisbranscher. Grundlönen ligger på 14 000 kronor. Plus diverse tillägg för skift och OB. Göran Nihlén förklarar att rundvandringen inte gett oss hela sanningen om denna ödesdag. - Mest ledsen är man inombords. Besvikelsen går inte att förklara i ord.

Men färgmästaren Karl-Heinz Kaiser, 62, skräder inte orden. Den svenska textilindustrins undergång beror på misskötsel och nonchalans, särskilt från statens sida, tycker han. - Man lägger väl inte ner alla bagerier i Sverige bara för att det är billigare att baka i Polen? Karl-Heinz Kaiser tycker att den svenska marknaden borde räcka för en inhemsk industri. - Vi är nio miljoner människor. Vi behöver kläder från första dagen vi föds. Var vi än befinner oss. Argumenten att andra kan tillverka det billigare och att Sverige måste satsa på mer tekniska sektorer avfärdar han. - Nya textilmaskiner är tio gånger mer hightech än en mobiltelefon. En ny strumpmaskin är rena underverket, säger färgmästaren lyriskt och beklagar att svensken inte förstår att värna sin hemmamarknad.