Många moment behövdes för att tillverka ett tyg.
Till yllefabriken köptes på sin tid stora mängder lump (begagnade kläder) för rivning. Med rivmaskinen revs lumpen isär tills endast ugångsmaterialet (fibrerna) fanns kvar. Det rivna materialet kallades för rivull eller shoddy och detta blandades med fårull eller cellull. Innan lumpen revs klipptes för hand alla knappar bort ur denna och därefter dränktes lumpen in med utspädd oleinolja, vilken underlättade rivningsprocessen. Rivull/shoddy var ett mycket billigt „råmaterial“ jämfört med fårull. (Cellull:cellulosa-xantogenat. Fibern är baserad på bomull eller cellulosa.)
Före kardning och spinning blandades och luckrades råmaterialet upp, t.ex. ull, rivull, cellull etc. i blandplysen där det även rensades från föroreningar.
Ordet selfaktor kommer från det engelska uttrycket „self acting“ d.v.s. självgående. Selfaktorn, som senare ersattes av modernare spinnmaskiner, var en MYCKET komplicerad spinnmaskin som bestod av tvenne huvuddelar, en fast och en rörlig. Vid spinningen löpte den rörliga delen fram och tillbaka på skenor i golvet. För att mer ingående beskriva selfaktorns arbetssätt behövs det minst en eller två A4 sidor. Selfaktorn var mycket bred. Den sträckte sig över nästan hela fabriksbyggnadens bredd.
Ringspinnmaskinen var betydligt enklare att sköta än selfaktorn, men den påstods producera ett något sämre garn. Under spinningen löpte garnet genom en ring som roterade kring en s.k. spindel. Liksom på selfaktorn kunde garnets finlek (tjocklek) och dess antal snoddvarv bestämmas innan spinningsprocessen påbörjades.
Vid spinning levereras garnet på ganska små spolar, vilka vid vävning sättes in som väftgarn i vävstolens skyttel. Till den flera hundra meter långa varpen behövdes garn från större spolar. Därför rullades det på så kallade korsrullar. Vid denna operation fördes garnet under rullningen automatiskt ca 10 cm upp och ner. Därvid kom garntråden att ligga korsad över den koniska garnrullen. Därav namnet korsrullmaskin.
Varifrån uttrycket skärkrona kommer är mig inte bekant, förmodligen från tyskan. På yllefabriken kallade vi skärkronan aldrig för varpmaskin, vilket det ju rör sig om.
Vid garn innehållande en stor procent korta fibrer, d.v.s. rivull/shoddy, se ovan, försämrades dess draghållfasthet med påföljd att en mängd trådbrott uppstod under vävningsprocessen. För att reducera antalet trådbrott fick garnet på varpbommen löpa genom en limmaskin. Denna bestod av en stor torkkammare vars främre del utgjordes av ett tråg innehållande ett utspätt limmedel. Från detta tråg löpte varpen vidare in genom torkmaskinen.
Råväv kallas det tyg som kommer direkt från vävstolen. Först efter våt- resp. torrappretur kallas det för färdigväv.
Under karbonisering avlägsnas vegetabiliska föroreningar (kardborrar eller rester av sådana) ur tyg bestående av 100% ull. Detta sker genom att tyget först blötes i en inblötningsmaskin (kuff) av rostfritt stål innehållande utspädd svavelsyra och sedan centrifugeras. Därefter föres det fuktiga tyget vid hög temperatur in i karboniserings-torkmaskinen där föroreningarna brännes bort av syran. Lämnas föroreningar kvar i tyget accepteras detta inte av dess köpare. Att karbonisera var att våldföra sig på tyget som därvid förlorade i glans och hållfasthet, och om möjligt undvek man denna process. I ull från vissa länder fanns mycket kardborrar, vilka bl.a försämrade ullpriset.
Under våtappreteringen bearbetas tyget antingen i dess hela (fulla) bredd eller i form av en sträng (säck). I det senare fallet sys i en säcksymaskin tygets ytterkanter ihopa. Därav kommer uttrycken BREDtvätt- resp. STRÄNGtvättmaskin.
I en torkmaskin för väv/tyg sker torkningen i tygets fulla bredd. En dylik torkmaskin kallas även för spännram. När det ca. 50 meter långa tyget matas in i torkmaskinen fästes dess båda ytterkanter (lister) på en så kallad nålkedja som kontinuerligt löper genom hela torkmaskinen. Nålkedjan kan skjutas ut i sidled varigenom tyget spännes ut. Därför kallas torkmaskinen även förr spännram.
Färgkuff är en enkel maskin som med en roterande haspel drar runt 3 – 4 ca. femtio meter långa tygsträngar i ett färgbad. Överdelen av färgkuffen är försedd med en ångkupa som förhindrar att ånga onödigt strömmar ut. Färgningsprocessen börjar vid en temperatur av ca. 30°C och höjes långsamt upp till 100°C. Denna process pågår under ca. 4 timmar.
Med ruggmaskinen åstadkommer man en fin jämn lugg över hela tygets yta. Ruggmaskiner består av en eller två cylindriska 1,5 - 2 m långa trummor med 1 m diameter, vars hela yta är täckt med fastklämda torra kardborrar (kardtistel). Trumman roterar med 80 – 100 varv i minuten allt medan tyget med låg hastighet, ca. 0,6 m per minut i spänt tillstånd drages fram över de vassa kardborrarna . Dessa luckrar upp tygets yta och åstadkommer därvid den önskade luggen. I modernare ruggmaskiner har man ersatt kardborrarna med s.k. kardbeslag bestående av stora mängder nålar instuckna i s.k. nålfilt, vilket ger en liknande luggeffekt.
En garnhank är ett garn som inte befinner sig på en spole/rulle/hylsa utan hänger löst i en vinda. I denna form kunde det förr i tiden köpas i lös vikt i detaljhandeln.
Ångbord är en ca. 1,6m lång och ca. 20 cm bred metall-behållare som inuti har ett perforerat rör ur vilket ånga strömmar ut. ångbordets överdel över vilken tyget drages fram är täckt med ett finmaskigt nät. Ett ångbord var i alltid monterat framtill t.ex. på krympmaskiner, dekatermaskiner och på tygpressmaskiner för att förläna det torkade, torra tyget normal fuktighet.